Den nya delen som ska se ut som om den alltid funnits: hur en tillbyggnad på ett hus från tjugotalet ritas med rätt taklutning, fönsterproportioner, fasadmaterial och sockelhöjd, var på huset den ska sitta, hur den nya grunden möter en hundraårig, hur stommen ansluts till en vägg av plank eller tegel och när kontrasten är ett bättre val än anpassningen

Uppdaterad 11 september 2026 · Byggfirma Bromma

En villa från 1925 har en form: ett brant sadeltak, stående fönster i sexdelning, en putsad eller panelad fasad i en kulör från tiden, en hög sockel. En tillbyggnad som ritas utan hänsyn till det – platt tak, liggande fönster, en annan fasad – ser ut som en låda som ställts mot huset, och det syns i femtio år. En tillbyggnad som följer huset i proportioner och material ser ut som om den alltid funnits. Alternativet är en tydlig kontrast som är ritad som en, inte som en kompromiss.

Här går vi igenom placeringen, taket, fönstren och fasaden, grunden, anslutningen och valet mellan anpassning och kontrast.

Placeringen

Tillbyggnaden hamnar helst på husets baksida eller gavel, där den inte konkurrerar med huvudfasaden mot gatan, och där den kan få ett eget tak som möter husets utan att störa takfoten. En tillbyggnad under en förlängd takfot i samma lutning ger ett hus som blivit längre; en vinkelbyggnad med eget sadeltak ger ett hus med en flygel, vilket är den vanligaste lösningen på tjugotalsvillor. Placeringen styrs också av var stammen och grunden gör anslutningen möjlig, och av detaljplanens avstånd till gränsen.

Tak, fönster och fasad

Taket i samma lutning som huset, ofta 30 till 45 grader, med samma takmaterial – tvåkupigt lertegel, betongpannor i samma kulör eller falsad plåt – och samma takfot med synliga taktassar om huset har det. Fönstren stående, i samma proportion och spröjsindelning som husets, i samma kulör, placerade i fasaden med samma avstånd från hörn och takfot. Fasaden i samma material och kulör: slätputs i husets nyans, eller stående lockpanel i samma dimension, med samma sockel i samma höjd. Detaljerna – vindskivor, knutbrädor, fönsterfoder – kopieras från huset. Det kostar något mer än standard och är det som avgör resultatet.

Grunden

Ett hus från tjugotalet står på en grundmur av sten eller betong med källare eller på plintar. Tillbyggnaden får en egen grund – platta på mark eller krypgrund – som inte får lastas på den gamla, och som ska sättas sig lika lite som den gamla har gjort. Konstruktören avgör grundläggningen efter markens beskaffenhet, ofta med en förstärkning eller pålning där marken är lös. Mötet mellan den nya plattan och den gamla grundmuren görs med en rörelsefog, så att en sättning i den nya inte drar med sig den gamla. Sockelhöjden matchas så att fasaden går rakt över.

Anslutningen till stommen

Väggen som ska öppnas mot tillbyggnaden är plank, regel eller tegel. En öppning tas upp med avväxling enligt konstruktören, och den nya stommen ansluts med en tät skarv: ångspärr som möter husets, isolering utan köldbrygga, en fasad som skarvas så att skarven döljs av en list eller en knut. Taket ansluts med en ränndal eller en kil mot husets tak, tätad med plåt. Den gamla väggen som blir innervägg behåller ofta sin puts eller panel som en detalj. Det är anslutningarna som läcker om de görs fel, och de görs när den nya delen är tät.

Anpassning eller kontrast

Anpassning kräver att detaljerna görs rätt hela vägen; en halvhjärtad anpassning med rätt tak men fel fönster ser sämre ut än en tydlig kontrast. Kontrast innebär en tillbyggnad i ett annat uttryck – en glasad volym, en panelad låda med pulpettak, en byggnad i annat material – som är ritad så att den och huset är två saker som möts, ofta med en indragen länk emellan. Det passar när tillbyggnaden är stor, när huset redan ändrats mycket eller när husägaren vill ha ett modernt rum. Stadsbyggnadskontoret ser hellre en väl ritad kontrast än en dålig anpassning på kulturhistoriskt värdefulla hus, och en arkitekt är värd sin kostnad i båda fallen.

Tillbyggnad på tjugotalsvilla

Så ser det ut i Bromma

Vanliga frågor